G&S

Omfattande anteckningar i Lunds stifts herdaminnen, Löderup och Hörup, sid 290-296. Han är omnämd i flera skrifter bl a Isbergs Bidrag till Malmös Historia. Han finns i danskt biografiskt lexikon, Cavallins Herdaminnen och i en intressant artikel i Ystads Allehanda den 23 nov 1940 författad av Pehr Johnsson.

En odaterad (troligen 1939) artikel av Pehr Johnsson i TIDNING FÖR SVERIGE LÄROVERK citeras i sin helhet i det följande:

En skolmästare i Malmö i början av 1600-talet. Några anteckningar om Bertel Knudsen Aqvilonius.

Det torde vara få rektorer vid Malmö skola under äldre tider, om vilka det blivit skivet så mycket, som om den vars namn läses härovan. Men så var han också en mer än vanligt intressant personlighet, vars efterlämnade böcker och brevsamlingar ställt honom i en särskild rangplats. Bertel Knudsen, som han gemenligen kallade sig, var född i Konsteds prästgård på Själland den 7 mars 1588. Fader var sogneprästen därstädes Knud Nielsen Nordrup. Moderns namn var Else. Sonen uppger i sina brev att han tillhörde danska familjen Skytte. Under sina tidigare studieår kallade han sig också Bertel Taxotes efter moderns släkt, vilket namn han sedermera ändrade till Aqvilonius efter fadern. Tidigt blev hans satt i Herlufsholms skola, där hans onkel Mogens Bertelsen var föreståndare. Med särskilt beröm omtalar han lärare vid denna skola , Hans Jensen Alanus, senare professor vid universitetet, samt Willieh von Westhofen, vilken blev kanik i Lund. Den sistnämnde var en av sin tids förnämste latindiktare. Denne hade stort inflytande på sin discipel. Det torde varit han som gav BKA det intresse för latinet, som följde honom livet igenom. Sedan Bertel Knudsen 1606 blivit student, begav han sig omedelbart på resor i utlandet. Under dessa resor begav han sig icke allenast ned till Turkiet, utan vi finna honom jämväl som resenär långt uppe i de kaukasiska bergstrakterna. Allt gick honom emellertid väl. Under hemresan besökte han Prag och Rostock. Sina reseerinringar har han nedskrivit på latinsk vers. Det enda äventyret han under färderna i utlandet hade var, att han vid ett tillfälle helt plötsligt blev tagen till soldat, från vilken befattning han dock snart lyckades bli befriad. Det var under resorna i utlandet, som hans författarverksamhet tog sin början. Sin första samling av latinsak dikter utgav han i Rostock 1609. Påföljande år var han åter hemma. Där blev hans inskriven vid Köpenhamns akademi, ock då han ett par år senare utgav en ny bok, enligt uppgift den sjunde i ordningen, tillägnade han varje professor vid universitetet ett exemplar av denna, med resultatet, att konsistorium beslutade tilldela Bertel Knudsen ett belopp av 16 daler. Då han något senare skrev ett sorgekväde med anledning av drottning Anna Catharinas död, torde han även ha erhållit någon ekonomisk uppmuntran. Samma år drottningens död inträffade (1612) avlade Bertel Knudsen sin magistersgrad. Omedelbart efter denna blev han av biskop Povl Mortensen Ostrup kallad till rektor vid Malmö skola. Detta var en icke oäven befattning, emedan skolan hade ett gott anseende. Där efterträdde han en man vid namn Niels Ibsen, som efter några månaders tjänstgöring vid skolan blivit förflyttad till kyrkoherde Ingelstorp och Walleberga. Det torde ha varit klent med löneförmånerna vid malmöskolan, emedan omsättningen av rektorer där är ovanligt stor. Då biskop Ostrup 1613 visiterade Malmö skola, befanns rektoren betjäna sitt ämbete med "temmeligen troskab og fremgang". Ett par av disciplarna voro så långt komna, att de efter provens avslutande kunde hålla tal på latin. Under sin verksamhet som rektor vid skolan och slottspräst på Malmöhus utövade Bertel Knudsen en betydande litterär verksamhet. Han skrev latin som sitt modersmål. Det var dels latinska dikter, som han låt gå i tryck, dels ock en del av breven till vännerna. Under sina resor i Europa hade han stiftat bekantskap med ett stort antal lärda män i olika länder, och med dem upprätthöll han en regelbunden brevväxling. Det är visserligen sant, att Bertel Knudsen sökte förebilder till sina dikter och stämningsstycken hos andra samtida författare, framför allt den nederländske filologen Lipsius och den tyske latindiktaren Lothichius, men det än jämväl samt, vad Holger Rördam framhåller i en biografi över Aqvilonius, att "tränger man igenom det hårda skalet, skall man ofta finna vittnesbörd om, att författaren besatt en stor skicklighet i att måla levande stämningsbilder, att giva sina intryck att rikt och mångfaldigt varierat uttryck samt en viss förmåga att åstadkomma täcka naturskildringar. Allt är emellertid till den grad byggt på den latinsak brevstilens egendomligheter att en översättning endast i mycket vansklig grad kan ge en förställning om det mest karakteristiska av samma brev". Med den förut omnämnde Lipsii efterträdare vid universitetet i Löwen, Ericius Puteanus, låg han i flitig brevväxling. Det uppgives, att denne hade en så stark korrespondens med påvar, kejsare, kungar, generaler, professorer och lärde, man efter hans död fann inte mindre än 16 000 brev i hans bibliotek. Om Bertel Knudsen fortfarit att skriva brev till samma antal, som under åren 1615-20, torde han ha överstigit detta antal. Omkring 600 av dessa brev har utgivits. Även om han inte brevväxlade med påvar, kejsare och andra väldigheter, låg han däremot i stor brevväxling med statsmän och lärda i Danmark, Norge och Sverige, och i andra länder. Länsherren på Malmöhus var under bemälta tid den lärde Sigvard Grubbe. Denne, som själv var en god latinare och en flitig skribent, torde haft åtskilligt gemensamt med Aqvilonius under den tid denne vistades i Malmö. Sigvard Grubbe skrev sig herre till Torup vid Malmö och Hofdala i Göinge. Båda dessa gårdar älskade han. Icke minst var detta förhållandet med den senare, som delvis blev av honom nyuppförd. Denna gård hade ett härligt läge vid Finjasjöns strand. Något längre upp låg Sincliarsbolen, som ägdes av befallningsmannen på Gladsax, Anders Sinclair, med vilken A. låg i flitig brevväxling. Icke mindre var detta förhållandet med hans huspräst Martino Patreao. Flera ynglingar erhöllo av Aqvilonius undervisning i dennes hem. Vid ett tillfälle dimitterades från honom tre ynglingar till universitetet i Köpenhamn, varav två sedermera gjorde sig kända som goda latinska poeter, Regel Regelsen och Anders Bremer, båda från Malmö Stad. År 1614 frirde herr Bertel sitt bröllop med en femtonårig borgardotter från Malmö. Namnet har icke blivit bevarat. [Inkorrekt- se familj] Efter tio månaders äktenskap gick hon hädan, sedan hon givit livet åt ett barn, som jämväl dog. Detta grep herr Bertel särdeles djupt. Man finner detta av hans brev från samma tid. Han uttalar i dessa en djup saknad av de bortgångna. Han tröstade sig emellertid så småningom med en ny maka. Den 10 september 1616 firade han på nytt bröllop i Asarums prästgård. Bruden var den femtonåriga Lisbeth, dotter till kyrkoherden därstädes Niels Olsen. Hon var syster till den sedermera som urkundsutgivare bekante Laurentius Asserous. Det blev också Bertel Knudsen, som fick den unge svågerns uppfostran om hand. Denne hade tidigare studerat i Oslo men bad sedermera på det bevekligaste fadern få komma till Malmö att där fortsätta sin skolgång. Fadern lät också sonen komma dit. I ett brev till svärfadern 1617 heter det bl a: "En glædelig nyhed ha jeg at melde. Lavrids er endelig kommen til os; du vil finde ham over forventning; ved Begavelse og Naturanlæg föres han mod ett stort og höjt maal, i dit Fodspaar vil han træde; han vil volde os Paarörende, Glæde." Härutinnan blev också Aqvilonius sannspådd. Även om den unge discipeln ick genast kom att träda i faderns fotspår som präst och själasörjare, skedde det dock så småningom. Efter en tid som medhjälpare till Ole Worm, Danmarks dåvarande riksantiqvarius, blev han 1622 sognepräst i Helleryd i Blekinge. Mads Jensen Medelfars Visitatsbok omtalas han "som en lille Mand, men med store Gaver och en Stark Röst, " som på ett nitiskt sätt förrättade sitt ämbete. Året innan hade Lauritz Asserous utgivit den första större tryckta samlingen danska inskrifter - "Inscrptionum Selandecarum daniae antigrapha Hafniae 1621". Herr Bertel var en stor naturdyrkare. Vid sin bostad i Malmö hade han en vacker trädgård, vilken han, enligt vad han skriver i ett brev, älskade så högt, att han icke blott ofta besökte den, "utan bodde där, hade sin matsal, studerkammare och kabinett där". Där odlade han också meloner i stor myckenhet. Vid ett tillfälle beklagar han sig över att svinen ätit upp över 100 st sådana, vilka han annars skulle sänt till vänner i Roskilde. Vid ett annat tillfälle bad han en av sina vänner, Elias Poulsen, sognepräst i Otterup, att besöka Lave Urnes stora trädgård vid Bältebjerge och skaffa honom några örter, som han saknade. Om herr Laves anläggning säger han för övrigt, att "detta är icke en trädgård utan ett paradis". År 1616 umgicks herr Bertel med planer på ny utrikes resa. Det var hans mening att denna gång besöka Italien. Emellertid blev han angripen av en febersjukdom, som en tid band honom vid sängen. Resan uppsköts och blev sedermera icke av. Istället sökte han komma ifrån Malmö. " Mitt arbete där hotar att totalt nedgöra mig och det har hänt att jag på alla dagar har måst hålla ända till femton föredrag." Hans förbindelser med framstående män i landet gjorde också, att han i detta stycke icke behövde bedja förgäves. År 1619 blev han sålunda befordrad till sognepräst i Löderup. Pastoratet var då, som under senare tid, särdeles givande. Bertel Knudsen var icke heller den, som satte påsarna vid dörren. I en skrivelse till riksrådet Sigvard Grubbe heter det bl a: " att det vore an skam för hela nationen om han icke finge detta pastorat, då han ville emottaga det, och en obetydlig pojke kanske skulle få det på hans bekostnad av en man med så stora meriter". Här fick han dock mycket att uträtta. Åtminstone under de första åren. 1619 utbröt svår en pest i Skåne och Löderup avledo under en kort tid över 200 människor s. å. Påföljande år blev det ännu värre. Då dogo över 300 i pastoratet, varför det icke torde ha varit många kvar. Själv lyckades han och hustrun klara sig igenom. "Et lille Pigebörn" blev dock bortryckt ur familjekretsen. Han sörjde dottern djupt. Hustrun reste sedan till sitt hem i Asarum, för att undgå att bli smittad. Själv måste han stanna kvar, för att bistå de sjuka och begrava de döda. Det fanns dagar, då klockorna voro igång under flera timmar. Ängslan och sorg grep alla. Han kände också själv en stor saknad efter sina många vänner i Malmö. Till prosten Hans Ravn därstädes skriver han: "Att skilsmässan skulle medföra sorg och saknad, det visste jag, men att denna skulle bliva så stor, hade jag icke förmodat, ej heller trott, om någon förutsagt det." Prästerna i Ingelstads kontrakt torde emellertid ha varit belåtna med herr Bertel. man förstår detta därav, att han samma år han blev präst i Löderup, valdes till prost i kontraktet. Emellertid synes icke den prästerliga gärningen ha motsvarat de anspråk denne lärde man hade på verksamhet. Han torde icke, som en del andra, helt ha uppgått i denna. Tvärtom finner man, vid en biskoplig visitation, att ungdomens kristendomskunskap endast betecknas om medelmåttig och vid en visitation 1635 som "ringa". Sex år senare måste han, till följd av sjukdom, överlämna pastoratet åt pastor. Det uppgives, att "ett kornax uppvuxit på hans ena tå", vilket ansågs så egendomligt, att det förevisades på ett prästmöte i Lund. Detta blev väl bortopererat, men sjukdomen i övrigt blev icke herr Bertel kvitt. Han erhöll visserligen Kungl. Maj:ts tillåtelse att "resa till surbrunnar och varma bad i utlandet", men han torde ha varit för svag att begagna sig av denna tillåtelse. Hans hustru Elisabeth Nielsdotter omtalas ha varit lika vacker som rik. Tack vare hennes förmögenhet, hade han kunnat uppehålla sitt hus i Malmö på sätt som skett, utan att behöva söka befordran. Han avled på nyåret 1650. Hustrun överlevde honom under en tid av tretton år. Båda ligger begravda i Löderups kyrka. Per Johnsson

En lång artikel i Ystads Allehanda 23 nov 1940 av samme Pehr Jonsson ger samma information.

Från DATABASE OF NORDIC NEO-LATIN LITERATURE hämtas följande uppgifter om arbeten av Bertil Aquilonius: Aquilonius, Bertel Knudsen 1611. Declamatio Polemica De Secundis Auspiciis Danicae in Sveciam Expeditionis. Copenhagen. Aquilonius, Bertel Knudsen 1615. Q. Horatii Manes. Copenhagen. Aquilonius, Bertel Knudsen 1631. Ad Poeticam Danicam Deductio. Copenhagen. Aquilonius, Bertel Knudsen 1641. "De Altitudine Danica Panegyricus." "De Danicae Linguae cum Graeca mistione". In Interludia Et Diatribae. Copenhagen.

KÄLLA: Dansk Biografisk Lexikon. Tidning för Sveriges Läroverk Lunds stifts herdaminnen.