T Rossi

FÖDD: Svar från: Kyrkoherreverket i Jyväskylä stads församling Utdrag från födda ute (outside) Jyväskylä stad församling året 1906, sida 64: Elsa Aurora född 14.7.1906 Mor: Inhyses Maria Kalho, Jyväskylä socken Fadder: Arbetskarl Jaakko Hietama och hustru Hilma Döpte: 12.8.1906 Konr.(ad) Wanne

Handskrivet från Jyväskylä sockens församling: "Församlingen i Jyväskylä socken ingen anteckning om Elsas far. Elsa finns inte i Jyväskylä sockens föddbok."

Vem som är Elsas far är inte berättat för någon som kunnat avslöja hemligheten. Ingen av Elsas barn har någonsin fått klart besked och troligen inte Elsa själv. Vid efterforskningar 1993 på riksarkivet i H-fors kunde inte hittas någon dom om faderskap, underhåll eller annat, möjligen kan det källmaterialet varit fel utvalt av mig. Under våren, sommaren 1997 har en i Jyväskylä bosatt man vid namn Juha Valve lagt ner mycket tid och arbete på efterforskningar rörande Elsas eventuelle fader, men han har endast lyckats få fram ovanstående besked från Jyväskylä landsförsamlings resp stadsförsamlingen. Juha Valve har också forskat i domböcker och några speciella dokument om erkända faderskap på landsarkivet i Jyväskylä. Elsa fick sitt första barn vid 20 års ålder och det sista 39 år gammal. Åtta barn blev det.

De första åren är inte återberättade för mig, men att döma av Eevert Kalhos berättelse lär Elsa och syskon bott tillsammans med modern och morföräldrarna. Omständigheterna lär ha varit knappa även sedan Yrjö och Elsa gift sig. 1936 flyttade makarna till Karelen och bosatte sig i Harlu församling Hämekoski by, där man sannolikt levt sin lyckligaste tid. Elsa intresserade sig mycket för teater och medverkade i flera skådespel som satts upp av lokal teatergrupp. Arbete på fanerfabrik var försörjnings- källa. Av bilder att döma hade man många vänner och åkte ofta till Ladoga. Kriget 1939 innebar evakuering hem till Jyväskylä, där modern fick upplåta rum åt familjen. År 1940/41 hade man flyttat till Kuopio och på hösten 1941 startade fortsättningskriget och Tapani och Seppo skickades till Sverige. Två månader senare skickades 2åriga Pirkko iväg till okänt öde. Vilka tankar kan ha funnits hos Elsa som "tvingades" sända iväg sina tre minsta?? Umbärande och försakelser blev sedan Elsas tillvaro under flera år. Maken var borta dels under krigsåren i arbetskompanier och därefter i återuppbyggnade av bl a Rovaniemi. Hans alkoholberoende blev allt svårare och innebar slutligen skilsmässa,1948. Det underhåll som maken dömdes att betala fick hon mera sällan och det var först efter ny stämning som hon lyckades få ut en del pengar. Elsa levde därefter i mycket påvra bostäder och arbetade som kokerska på några större kök i Kuopio bl a på en skola och under flera år också i restaurangköket på Kuopio järnvägsstation. Först sedan barnen flyttat ut kunde hon unna sig något för egen del. Elsa var centralgestalten för sina barn och inte minst barnbarn i Finland och hon hade flitig kontakt med alla. Hennes största bekymmer var antagligen svårigheterna att kunna träffa Tapani i Sverige och Kaija i Schweiz. Hon tog sig dock tid och råd att som pensionär resa såväl till Kalmar som till Zurich för ett par korta besök hos yngste sonen och yngsta dottern.

Elsa hann fylla 80 år men dog på Kuopio lasarett ungefär en vecka senare. Hon hade dock hunnit för en sista gång se alla sina 6 vuxna barn tillsammans. Omständigheterna kring hennes död är något förbryllande bl a finns två olika dödsattester. Under alla omständigheter ansåg Helmer att vården inte varit korrekt varför han begärt förklaring av överläkaren. Dennes svar var aldrig tillfredsställande för Helmer, men någon vidare anmälan skedde inte. Seppo berättade också att Elsa vid något tillfälle några månader före sin död hade fallit i lägenheten, men riktig undersökning gjordes inte på lasarettet och man upptäckte inte en skallfraktur i nacken. Hon lämnades också utan tillsyn på sjukhuset där hon också föll och slog sig illa. Det är med bitterhet som Seppo berättar detta.

Från en utredning om Finska Krigsbarn - utförd av professor Eila Räsänen i Kuopio - finns i den svenska versionen följande beskrivning och kommentarer om en finsk moders känslor och upplevelser av att vara krigsbarnsmoder. Modern som här också ges en karaktärsbeskrivning är Elsa Rossi:

"Betydelsen av relationen till modern i samband med separation och dess följder har ofta betonats, till och med i så hög grad, att mödrar när de av någon anledning blir skilda från sitt barn bär på en onödigt stor skuld över det. I början av krigsbarnsundersökningen, när individernas nuvarande vistelseort utreddes, kom det fram, att många mödrar fortfarande kände skuld över bortskickandet av sina barn till Sverige. Följande exempel belyser frågan ur moderns synvinkel."

Intervju med en mor till ett krigsbarn: ""Det är en 79-årig pigg och aktiv åldring, som har en saklig inställning till intervjun. Född i mellersta Finland fembarns mor, har drygt tio barnbarn, och också redan barnbarnsbarn. Flyttade i början av 1930-talet från mellersta Finland till Karelen, varifrån hon som evakuerad återvände under vinterkriget tillbaka till födelseorten, och därifrån ganska snart efter återvändandet till östra Finland. Kommer fortfarande ihåg evakueringsresans svårigheter. Efter att hon fått vetskap från det lokala Röda korset om möjligheten att skicka barn till Sverige, beslöt hon skicka sina tre yngsta barn i början av fortsättningskriget dit, den äldsta ville inte resa. Orsaken förutom graviditet var ständiga flyglarm, bombningar och nöd. Barnen återvände under kriget till Finland, men fördes åter över till Sverige 1944 när kriget intensifierades.

Modern kommer ihåg separationens smärta vid barnens avresa och ångesten vid längtan, som hon säger sig ha uthärdat, eftersom hon visste att barnen mådde bra och fick bra vård. Hon hade kontakt med barnen brevledes och besökte också senare sin son, fast under senaste tiden har kontakterna blivit mera sporadiska - de är huvudsakligen brev- och telefonkontakter - språket utgör en svårighet. Hon har dock studerat något svenska.

Karakteristiskt för intervjupersonen är att hon tycks ha klarat sig bra från många olika slags svåra livserfarenheter. Hon är aktiv - berättar att hon alltid arbetat hårt - och talar om alla sina angelägenheter positivt. Tycks ha anpassningsförmåga och förmågan att lösa till och med svåra frågor. Trots att det orsakade henne smärta att skicka bort barnen till Sverige, har hon ansett sina barns välbefinnande viktigare. Intervjupersonen har berättat att hon litade på att andra vuxna hade förmågan att erbjuda hennes barn kärlek och vård. I moderns och sonens sätt att förhålla sig till livet finns likheter, speciellt deras positiva inställning och förmåga att anpassa sig och uthärda livets svårigheter är likartade. Av intervjun framgår att krigsbarnens föräldrar också haft många olika slags svårigheter - exempelfallets erfarenheter är inte unika. Motivet till bortskickandet var att det låg i barnets intresse. Att skicka ett barn till Sverige har varit en svår och smärtsam upplevelse för modern. Det har på lång sikt också betytt för modern att hon kommit ifrån sitt eget barn och berövat henne möjligheten att njuta av närvaron av sitt barn. Att skicka barnet till Sverige innebar dock inte att förstöra barnets liv, utan att ge barnet nya chanser, i detta fall i positiv riktning, såsom det framgår i det tidigare redovisade exempelfallet (S 1 M).""