Yrjö Feliks Rossi , 19071976 (ålder 69 år)

Skärmklipp Yrjö.JPG
Namn
Yrjö Feliks /Rossi/
Förnamn
Yrjö Feliks
Efternamn
Rossi
Namnsuffix
Timmerman
DödDödsbevis
Anteckning

I en minnesbok från Jyväskyläs 20- och 30-tal KUIN TIIRAN LENTO (Endast tärnan flyger) finns en bild av några unga pojkar från Schaumanns fanerfabrik. En av pojkarna är Yrjö Rossi. Enligt uppgift från Jaakko Hirvonen konfirmerades Yrjö i Laukaa 1923. Var under åtskilliga år mer eller mindre alkoholiserad. Det var antagligen främst tiden efter krigsåren som var ett av skälen. Han bodde tillsammans med många andra byggnadsarbetare i Rovaniemi under de år det tog att återuppbygga staden. Svärsonen Pentti träffade Yrjö någon gång i Rovaniemi och det var en nersliten trång barack som var hans bostad där. Det var antagligen i Rovaniemi som han först träffade den kvinna som han senare kom att bo tillsammans med. Bodde ensam några år på olika platser i södra Finland efter skilsmässan. Bosatt i Järvenpää, Haltiatie. Dog av hjärntumör på lasarett i Helsingfors. Enligt vad sonen Helmer kunde berätta (omkr 1984) var det av mer eller mindre politiska skäl som Yrjö med sin familj drog iväg till Karelen. I Jyväskylä hotade någon form av tvångsrekrytering till den lokal skyddskåren - något som Y inte accepterade. Han hade vid något tillfälle tagits i förhör av polisen på grund av sina vänstersympatier. Det var en kamrat som gav impulsen att flytta till Karelen. I Hämekoski, Harlu, arbetade han på en av de stora fane'rfabrikerna. Tiden där tycks varit tämligen lycklig för familjen. Elsa spelade amatörteater och Yrjö var aktiv i idrott. Han t o m gick på den utanför Heinola belägna idrottshögskolan, vilket gav honom tränarsyssla i idrottsförening i Hämekoski. Han hade uppenbarligen bra kondition för vid något tillfälle cyklade han från Hämekoski till Jyväskylä. Backiga krokiga grusvägar runt 30 mil var vad Y klarade av på en dag. Han tog dock tåget tillbaka. Kriget förändrade allt. Familjen evakuerade från Hämekoski, några mil norr om Sortavala den 23 dec 1939 till Jyväskylä - varifrån man en gång hade kommit. Sommaren 1993, vid samtal med Eevert Kalho, bekräftar denne att Yrjö (och familjen) fick bråttom att komma iväg till Karelen. Han hade intill dess arbetat på en fanerfabrik inne i Jyväskylä. . Yrjö var med största sannolikhet en duktig yrkesman - timmerman/byggnadssnickare. Någon gång under 1945 hade han och med stor hjälp av sonen Helmer egenhändigt byggt ett hus på Omakotitie 59 i Kuopio. Han och Helmer blev omskrivna i en artikel i tidningen SAVO den 5 sep 1945. Han blev aldrig riktigt färdig med utsidespanel och en del andra ting. 1948 var skilsmässan ett faktum och huset såldes med ringa eller ingen förtjänst. Han var skötte inte underhållet till sina barn som Elsa hade vårdnaden om. Hon fick processa för att få åtminstone lite, men han hade ju sällan något att ta av eftersom han söp upp sina pengar.

De få minne jag har av min far är inte särdeles positiva. Vid min vistelse i Kuopio 1947 fick jag ibland vara med om att släpa hem honom från en krog för att sova ruset av sig. Det absolut sista minnet jag har av honom var våren 1948 när jag skulle resa till Sverige igen. Vid den tiden bodde han i Heinola. Han hade ett garage som bostad och arbetsplats. Där fanns en enkel säng, en kamin och ett par arbetsbord, där han hade möbler som han renoverade. En stark doft av lack gjorde mig nästan sjuk. Anledningen till att Elsa och jag kom dit, var att Elsa ville ha honom med till Åbo för att säga förväl till mig när jag skulle sändas på min tredje Sverigeresa. Yrjö följde med till Åbo. Vad som hände innan jag gick ombord minns jag inte, men jag glömmer aldrig när jag ombord på en Bore-båt gråtande vinkade till min likaså gråtande mor. Min far stod på kajen några meter bort och vände bort ansiktet. Han såg aldrig åt mig, han vinkade inte åt mig. Det blev mitt sista minne av min far. Han fanns senare i Järvenpää omgift med en alkoholiserad kvinna. När bror Helmer frågade någon gång 1974-75 om jag ville hälsa på honom svarade jag nej.

Det går endast att spekulera om vad han tänkt. Det hände vid några tillfällen under 50-talet att han hälsade på i Kuopio och åtminstone vid ett par tillfällen ville han komma tillbaka till familjen, men Elsa var obeveklig.