G&S

1. Sven Månsson Rospigg, adlad Eketrä, † jan. 1626. Föräldrar: Måns (Helgesson?) och Barbro Sigfridsdotter. Fogde över Linköpings län 1597—98, på Kungsbrogård (Ög.) 20 dec. 1597 samt i Gullbergs m. fl. härader 1597—1600; fogde på Stockholms slott 1601—07; befallningsman där 12 dec. 1604, i slottsloven 16 dec. s. å.; tillika fogde i Sollentuna m. fl. härader (Uppl. ) 1601—04 och 1607; jämväl befallningsman på Svartsjö 13 jan. 1606; häradshövding i Boberg jämte Godegårds bergslag med Tjällmo sn (Ög.) 1604—07, i Åkers och Värmdö skeppslag (Uppl.) nov. 1606 (ny fullm.11 juni 1613); adlad 1 april 1607; ståthållare på Stockholms slott 24 febr. 1608—12; generalfältproviantkommissarie 2 okt. 1612; kommissarie jämte Jöran Ulfsson (Snakenborg)j över Älvsborgs lösens uppbärande i Uppland 1613—14; biträdande ståthållare på Kalmar slott och över dess län 2 jan. 1617 (intr. 14 april 1618); ståthållare på Viborg och Nyslott samt över dess län 10 jan. och 5 april 1620. Gift, men hustruns namn är ej känt. (Eketrä, Sven Månsson) rad 4 uppifrån tillägges: Sven Månsson Eketrä gav till Värmdö kyrka en mässhake med Eketrä- och Klöfverskjöld-vapen. Att döma härav och av dopnamnet på Svens son Johan E. kan hans hustru ha varit dotter till häradshövding Johan Ottosson Klöfverblad, och syster till Erik Klöfverblad, senare adlad Klöfverskjöld. Jfr Sveriges kyrkor. Uppland, bd 1, s. 459. Sven Månsson Rospigg har länge i litteraturen förväxlats med sin samtida namne frälsemannen Sven Månsson (Somme) till Västerby(holm) i Ög., som var hovjunkare och ryttmästare vid Östgöta ryttare samt användes i diplomatiska uppdrag i Polen. Den verklige Sven Månsson Rospigg var tydligen närmast bondson från Kimito sn (Finl.), där hans mor ägde skattehemmanet Påvalsby; jfr släktart. ovan. Namnet Rospigg tyder väl på, att E. på något sätt under sin uppväxt varit knuten till Roslagen. Han skriver sig själv så och ett hans ofrälse sigill (1600) visar initialerna S M R över en sköld med ett störtat ankare. E. är tidigast belagd i källorna 1597. Av ett brev till Hogenskild Bielke 23 jan. 1598 framgår, att E. var bekymrad för ställningstagandet mellan konungen och hertig Karl. Sven tvangs dock snabbt över på hertigens sida. Denne gav i skrivelse 20 sept. 1598 honom och Nils Larsson order att broar skulle sprängas och bråtar anläggas på alla vägar, som förde från Stegeborg till Kalmar, för att hindra Sigismunds återresa. Enligt J. Messenius i Scondia samt efter honom Werwing greps E. av konungens knektar och skulle blivit hängd, om ej Thure Bielke lagt sig ut för honom. Historien är icke källbelagd men har inre kriterier på att vara riktig. Hertigen hade 13 dec. 1597 befallt Sven Månsson att indraga gods från herr Thure, men Sven och andra fogdar synas ej ha förhastat sig härmed, vilket ju bör ha uppskattats av Bielke. Därtill finns en order av Sigismund, daterad Stegeborg den 17 sept. 1598, till Joen Larsson att tillfångataga fogden på Kungsbro Sven Månsson. Att E. intog en alltmer betrodd ställning hos Karl IX framgår även av, att han satte sitt sigill under ständerdomen i Linköping 1600 och att han befordrades till fogde på Stockholms slott året därpå. Än mer ryckte han fram, då han i början av 1608 blev ståthållare där. Efter tronskiftet 1611 blev E. liksom andra av Karl IX:s lågbördiga förtroendemän avlägsnad från huvudstadsförvaltningen. Man anställde t. o. m. en rättegång mot E. i samband med hans avgång 1612, varvid hans ämbetsgärning granskades inför kommunalt forum, på rådstugan, men i närvano även av herrar som Axel Oxenstierna. Många klagomål riktades mot E., som begärde fortsatt handläggning av målet i borgrätten på slottet och snart lyckades fria sig. E. hade jämte Erik Jöransson Tegel deltagit i plundringen av husens efterlämnade och upphittade bohag samt blev Arnold Grot därför indragen i uppseendeväckande processen mellan Messenius och Tegel i saken. Sin andel av rovet fick E. lämna ifrån sig till N. Chesne-copherus. E. tjänstgjorde efter avskedet från Stockholm som ståthållare i Kalmar och från 1620 i sitt gamla hemland Finland, där han satt på Nyslott. Brev från E. finnas till hertig Karl, till konungen (Karl IX) och till Axel Oxenstierna; skrivelser från Karl IX till E. som ståthållare 1610—11 ingå i Strödda historiska handlingar, vol. 22 1/2, allt i Riksarkivet. Källor: ovan anförda handskrifter samt Riksregistr., RA. — Samling af instructioner för högre och Lägre tjenstemän vid landt-regeringen i Sverige och Finnland, utg. af C. G. Styffe (1852), s. 110; Svenska riksdagsakter, ser. 1, avd. 1: del 4, utg. gm T. Höjer o. L. Sjödin (1909—38). — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 4 (1922—23); J. E. Alm-quist, Domsagor och häradshövdingar i Stockholms och Uppsala län (Person-hist. tidskr., 44, 1946); B. Hildebrand, Förväxlings- och identifieringsproblem.
2. Sven Månsson Rospigg, adlad Eketrä, och Sven Månsson (Somme) till Väs-terby (Personhist. tidskr., 46, 1948); S. Ljung, Erik Jöransson Tegel (1939); J. Messenius, Scondia illustrata, 8 (1702), s. 70; S. U. Palme, Sverige och Danmark 1596—1611 (1942); S. Tunberg, Sigismund och Sverige 1597—1598, 1 (1917) och 2 (1918), bl. a. s. 119, 126f.; F. Wernstedt, Ståthållaren Christoffer, Wernstedt 1542—1627 (1929); J. Werwing, Konung Sigismunds och konung Carl den IX:des historier, . . ., (1746); Överståthållarämbetet 1634 16/10

1934 (1934), s. 30 f. — Meddel. av doc. S. U. Palme. B ENGT H ILDEBRAND.

Häradsfogden Sven Månsson adlades med namnet Eketrä 1 apr 1607, adliga ätten nr 137. KÄLLA: Svenska Adelskalendern 1900, sid 141 Elgenstierna, sid 542, Tab 1.

Ätten Eketräs ursprung är höljt i ett mystiskt dunkel. Redan på 1600-talet fanns en tradition om Vasahärstamning återgiven i Palmskiöldska samlingen i Uppsala universitetsbobliotek. Ett förhållande som varken nämns av Elgenstierna eller i Svensk biografiskt lexikon.

BIOGRAFI: Sven Månsson Rospigg Ingick äktenskap med myntmästaren Anders Hansson änka. Kort efter övertagandet av föräldrarnas del av Smeds inköper Sven även del återstående delen av godset. Sven sades vara född på moderns hemgård i Påvalsby. Men illasinnade pratmakare påstodo honom vara en bortkommen pojkvask av konungens broder, hertig Magnus av Östergötlands blod. Magnus, Gustav Vasas andre son med Margareta Leijonhufvud, angreps vid 21 års ålder (1563) av periodisk sinnesjukdom. Han blev tidvis våldsam och hölls då inspärrad. Dessemellan var han jämförelsevis redig, godsint som få och stor musikälskare, sades det. I slika fall är hädiskt byskvaller kanske trovärdigt. Sven hade lyckan med sig. Med tiden blev han konung Johans kammarpage (1584) och utnämndes till ståthållare på kungliga slott, t o m i Stockholm. Han utmärkte sig genom klarsynthet och god omdömesförmåga. Efter Johans död vart han hertig Karls anhängare och deltager i inbördeskriget i slaget vid Stångebro (1598). Hans specialuppdrag är här hindrandet av Sigismunds återtåg genom förhuggningar och upprivandet av broar. Sigismunds utskickade utlista dock hans förehavanden, och han blev gripen kort därpå. Nu hade Svens saga helt visst varit all, om ståndrätten gjort processen kort och skickat honom till galgen som brukligt var. Men Ture Bielke, Sigismunds anhängare, räddade honom genom förbön. Sven adlades vid Karls kröning i Uppsala 1/4 1607 och erhöll till vapen en vit sköld med tvenne grönskande ekträd samt mellan dem en röd taggig springande hund med framfötterna upp åt höger. Ätten kallas finsk adlig och introducerades i Sveriges riddarhus med namnet Eketrä. Sven Månsson Eketrä till Påvalsby är ättens stamfader. Vid sin död i januari 1626 blev han begraven i Wärmdö kyrka. Han hade då varit ståthållare och landshövding på Viborgs slott och Nyslott samt ägde förutom Påvelsby-arvet även Svanvik på Wärmdö. Den 6/11 1608 erhöll han skattefrihet för Påvalsby. KÄLLA: Släkt och Hävd.

Kommentarer hämtade från Släkt o Hävd. Vad som kan tyda på att uppgiften i Palmskiöldska samlingen har fog för sig är dels namnet Eketrä som Sven Månsson fick när han adlades, dels det sigill med störtat ankare (vase?) han använde före adlandet. Gustav Vasas mödernessläkts vapen (Eka-ätten) med blått, rött och silver går igen i flera av de vapen senare Vasakungarnas illegitima avkomlingar förlänades med. För Sven Månsson var det själva namnet som fått heraldikern att skapa två ekar på ett silverfält och mellan dem en röd hund. Sven Månssons barn får namn som anknyter till Vasaätten: Gustaf, Johan och Margareta. Däremot inte namn som Måns eller Helge som kunde anknyta till uppgivne fadern Måns Helgesson. En forskare har spårat ladufogden Måns Helgesson till Kungsbro Gård i Östergötland där Sven Månsson senare satt (1590-talet) som fogde. I brev till Måns Helgesson framlyser kungens speciella intresse för gossen Svens uppfostran och utbildning, något som tolkas som att Johan III i själva verket var gossens biologiske far. Åren 1556-1563 residerade Johan på Åbo slott helt nära Kimito; under fem år tillsammans med en frilla Karin Hansdotter, som hösten 1561 giftes bort med en av Johans närmaste män. Ett år senare hösten 1562 gifte sig Johan med polskan Katarina Jagellonica, som snart flyttade in som husfru på Åbo slott. Det är ett rimligt och troligt antagande att Johan under 1561-62 kan ha inlett ett förhållande med den på Kimito bosatta Barbro Sigfridsdotter, vilket resulterade i sonen Sven. Sven är sannolikt född 1562-63. Detta grundas på att han var drygt 30 när han gifte sig på 1590-talet och var drygt 60 när han dog 1626. Man har inte kunnat finna någon Måns Helgesson i Kimito utan antagandet är att Johan arrangerade giftermålet mellan Barbro och Måns för att dölja sitt "snedsprång" i Åbo under den tid som friererna med polska Katarina Jagellonica pågick. Måns var ju Johans ladugårdsfogde svenska sidan. Måns och Barbro blev ett mycket välbärgat under resten av sin levnad.

Egen kommentar. Indicierna för att Sven är en Vasa-ättling är starka. Något som också kan tilläggas är det faktum att denne till synes ganska enkle "bondson" under hela sitt liv är starkt knutet till kungafamiljen, dels genom Johans personliga intresse för pojkens uppväxt och utbildning, dels att Sven tidigt får höga poster bl a ståthållare på slottet i Stockholm, dels också att han adlas i samband med Karl IX:s kröning.

DISKUSSION: Av Torsten Berglund lördag den 13 mars 1999 - 18.53 i nättidningen Rötter/Anbytarforum Som Kurt Edmansson påpekar så har frågan om Sven Månsson Eketräs ursprung behandlats i SoH 1989:1, s 68-70, av Nils Fredrik Beerståhl som svar på en tidigare införd fråga i SoH:s frågespalt. Beerståhls svar är en sammanställning av ett antal indicier som om man så vill skulle kunna tyda på ett samband mellan släkten Eketrä och Johan III. Några starka indicier redogör dock inte Beerståhl för, och grunden för det hela är en obevisbar uppgift i Palmskiöldska samlingen att Sven Månsson skulle ha varit son till hertig Magnus (Om Palmskiöldska samlingen, se Olof Cronbergs artikel i Släktforskarnas årsbok 1998, s 147ff). Några uppgifter i genealogiska eller andra handlingar om att Sven Månsson skulle ha varit son till Johan III finns inte, utan hypotesen om att Johan III var fadern, är ett försök av sentida släktforskare att anpassa uppgiften om Vasahärkomst hos Palmskiöld till det faktum att Sven Månsson Eketräs föräldrar Måns Helgesson och Barbro Sigfridsdotter ägde jord i Kimito sn nära Åbo och att Johan som hertig residerade på Åbo slott 1556-63, vid den tid som Sven Månsson av dessa släktforskare antas ha varit född.

De "indicier" som Beerståhl redovisar är: likheter i färgsättningen av ätten Eketräs vapen och Ekaättens vapen (Johan III farmors släkt), d v s blått, silver och rött som för övrigt är mycket vanliga färger i heraldiska vapen, att namnet Eketrä skulle anspela på Ekaätten, vilket dock är en anakronistisk feltanke eftersom medlemmarna av den på 1520-talet utdöda frälsesläkten aldrig använt släktnamnet "Ekaätten", utan först senare tiders genealoger tillskrivit säkten detta namn efter gården Eka som var sätesgård för några av denna släkts medlemmar, att Sven Månssons sigill före adlandet (störtat ankare) skulle likna vasakärven, att tre av de sex till namnen kända barnen till Sven Månsson hette Gustav, Johan och Margareta, namn som finns i Vasaätten, men som faktiskt också tillhör tidens vanligaste namn, att namnen Måns och Helge inte finns bland Sven Månssons kända barn, vilket dock inte utesluter möjligheten att han haft fler barn som inte uppnått vuxen ålder och vars namn vi därför ej känner (se för övrigt den pågående diskussionen om s k "bunden namngivning"!), och slutligen att Johan III i ett brev till Sven Månssons far Måns Helgesson (som bl a var ladufogde på Kungsbro i Östergötland) omnämner Svens uppfostran och utbildning, vilket knappast behöver bero på särskild omsorg om Sven personligen utan är ett typiskt exempel från en tid där sönerna till kronans tjänare utgjorde en viktig bas för rekryteringen av nya tjänstemän i den framväxande förvaltnigen under Vasakungarna och att det därför låg i kronans intresse att dessa fick rätt utbildning genom att bl a "praktisera" inom förvaltnigen.

Jag kan inte se att någon av dessa "indicier" skulle väga särskilt tungt. På Martin Casteruds fråga om indicierna som Beerståhl redogör för är tillräckliga för att göra en "koppling" mellan Sven Månsson Eketrä och Johan III i en antavla, så är svaret nej! Indicerna utgör inga bevis för släktskap och inga fakta presenteras som visar att Måns Helgesson inte var far till Sven Månsson. Att Sven Månsson skulle vara son till Johan III är en hypotes, och skall behandlas som en sådan tills eventuella bevis för en sådan filiation påträffas. Tilläggas kan att i Släktforskarförbundets skriftserie Svenska Antavlor nr 5/1997, antavla nr 233 "Anor från Kinda härad" (s 234 o 237) har författaren Bosse Lindwall valt att inte alls nämna spekulationerna om Eketräs Vasahärstamning.