T Rossi

Enligt den år 1919 godkända regeringsformen anförtroddes ledningen av den verkställande makten åt republikens president. Till första president valdes juris doktor Kaarlo Juho Ståhlberg. Då hans presidentperiod vidtog i augusti 1919 levde Finland ännu i ett förvirrat tillstånd i efterdyningarna av självständigheten och inbördeskriget. Första världskriget som varat i fyra år hade just tagit slut. Efter upplösningen av det kejserliga Ryssland blev många av de västliga randområdena självständiga, bland dem också Finland. Ståhlberg var en ungfinsk politiker, som hade verkat som tjänsteman, senator, riksdagsman, riksdagens talman samt som professor i förvaltningsrätt. Han hade varit ordförande för den grundlagskommitté som förberett den nya författningen. År 1918 valdes han till president för den då grundade högsta förvaltningsdomstolen. Forskningen har understrukit Ståhlbergs majestätiska isolering, avstånd från dagspolitiken och politikerna, en formellt rationell inställning, sval saklighet och realism. Ståhlberg lade sig inte i regeringsbestyren utan verkade i bakgrunden som en högste övervakare av reglerings- och övervakningsuppgifter i en anda av pouvoir neutre. Hans statliga mål var att stabilisera det republikanska styrelseskicket, ena folket och låta såren från medborgarkriget läkas, vilket han drev på i det allmänna intressets och folkhelhetens namn. Han försökte inte bli en folkledare utan skötte sitt presidentämbete sakligt som ett administrativt uppdrag. Ståhlberg ställde av principiella skäl inte upp för en andra presidentperiod utan återgick till tjänstemannabanan och fungerade som lagberedare i justitieministeriet. Han kandiderade dock åren 1931 och 1937 i presidentvalen, men valdes inte på nytt.