Ägde gården nr 72 vid Mårtensgatan i Lund.

Hon var under många år förlovad med BA:s kapellan Anders Sörensson, men äktenskap tycks inte kommit till stånd.

Hon omnämnes i Albo häradsrätt i samband med en arvsproblem med anledning av brodern Lars' bortgång. Inger hade vid bouppteckning tydligen anmälts som död.

Härstamning något tveksam. Med namnet Knutsdotter kan hon inte rimligen vara dotter till Bertil Aqvilonius. Med utgångspunkt från antagen ålder kan hon möjligen härstamma från Knud Nordrupoch alltså vara en yngre syster till Bertil Agvilonius.

FÖDDE:

Parificati: döptes Måns Nilssons drängbarn af Kruseboda torp w:n Nils.

VIGDE:

Dom 23 p Trinit wigdes ryttaren Nils Grimberg af Grimsboda med pigan Karna Joensdotter.

DÖDE:

Inh afsk rytt enkl Nils Grimberg i Södra Rågeboda begr Domin 9 Trinit. 75 år 6 mån. död utfattig av ålder.

KÄLLOR:

Födelsebok Örkened 1726, C:1/1 sid 14 no 2.

Vigselbok Örkened 1745, C:1/4 sid 134.

Dödbok Örkened 1801, C:3/1.

Husförhörslängd Örkened 1785-1795, AI:3/2 sid 40.

Husförhörslängd Örkened 1800-1805, AI:5/1.

Källa: Elgenstierna, sid 544, tab 10.

KÄLLOR:

Örnberg, Svenska ättartal.

Svenskt biografiskt lexicon, Chenon.

men sedan begivit sig i lära vid det hammarverket och där under för sin troget flit och redelighet förvärvat sig under.................................vackra vittnesbörd..................,tr¤dde han på sitt 22 ålders år uti ett christeligt äkta förbund med sin nu i stor sorg kvarlåtne K: hustru ärliga och Gudfruktiga hustru Sara Larsdotter ifrån Färna, med henne han kärt sammanlevat uti 52 år är av Gud välsignad med 9 barn, 6 söner och 5 döttrar, 1 son och 2 döttrar äro före i herranom saligen hädanskilda men 5 söner och 1 dotter efterleva,.........................................................

lät han den 1 aug med herrans heliga nattvard

avled den 7 aug om morgonen levat uti 74 år

Templ 5 Cr

Paup 1 Cr

Gunborgs moder hette Gunborg Sjöberg som gift. Kunde inte hennes flicknamn. Maken hette Bertil och dog några år efter hustrun. Paret bodde i Klippan, men umgänget var inte särskilt omfattande.

Enligt uppgift lär flickan Gunborg blivit bortlämnad till en "änglamakerska", vilket kommit till Alfred Fridells kännedom och han hade då snabbt ordnat med ett familjehem till flickan. Hon kom då till paret Nils och Selma Henriksson i Hyllstofta, vilket förklarar efternamnet som gällt.

Ett äktenskap med Olandersson slutade i skillsmässa pga makens alkoholmissbruk.

19121211-3722 Bengtsson, Gunborg Alfrida

Rickmansgården

260 70 Ljungbyhed

Död 12/3 1998.

Folkbokförd i Klippan, Klippans kn, Skåne län.

Född 11/12 1912 i Malmö Sankt Pauli (Skåne, f d Malmöhus län).

Änka (7/5 1976).

--------------

Födelseförsamling i källan: S:T PAULI (Malmöhus län)

Källor: RTB 98, SPAR 92

Se också kopia av noteringar i Lunds stifts herdaminnen.

Kyrkoherde i Bräkne-Hoby under åren 1667 - 1676.

I sockenboken BRÄKNE-HOBY, utg av Folke Wire'n, Karlshamn finns följande anteckning om Bertil Aqvilonius: "Kyrkoherde Sigvard Albin efterträddes av Bertel Bertelsen Aquilonius, en begåvad och lärd man men en orolig ande, som låg i tvist med sina församlingsbor och vars tid betecknade en dyster nedgångsperiod för det kyrkliga livet i Hoby. 1676 begav han sig slutligen till Danmark och efterträddes av ... Lars Schlyter." I boken "SKÅNELAND utan förskoning" av Uno Röndahl, sid 279, i kapitlet om Skånelands präster för och emot Sverige bekräftas Bertel Aqvilonius problem: " ...tvingades 1676 att fly till Danmark och blev därefter lyst fågelfri från häradets predikstolar."

Följande är en uppsats /avhandling av Karl Bergman från Bräkne Hoby:

Del 1. Lokalsamhälle i omvandling

Mäster Bertell och bönderna i Hoby

Den 27 april 1670 framträdde Lauridz Jensen på häradstinget i Bräkne Hoby, han företrädde befallningsmannen Daniel Ekman. De instämda var bönderna i Väby, Hjälmsa och Kullåkra fjärdingar i Bräkne Härad, samtliga områden gränsar till tingsplatsen Bräkne Hoby där också prästen mäster Bertell residerade. Lauridz Jensens anklagelse lyder:

"for motuillig oh understrebighed" emot kronans fullmakt.

Befallningsmannen har fått order av landshövdingen att ta upp tvisten mellan mäster Bertell, sockenpräst i Hoby, och sockenmännen i Hoby till behandling på tinget (daterat Kristianstad den 25 feb. 1670)

Bakgrunden sådan den avtecknar sig i tingsprotokollen är följande: Mäster Bertell Aquilonius, sockenpräst i Hoby, (Bräkne-Hoby) har skickat en skrivelse till landshövding och biskop, där han på något sätt har framfört klagomål angående bönderna i Hoby. Upprinnelsen synes ha varit konflikter mellan mäster Bertell och bönderna som dragits inför prosträtten där Monss Erisen fr¥n Gammalstorp i Ble-kinge var ordförande. Prosträtten hade inte lyckats bilägga tvisten, man hade tvingats hänvisa tvisten till världslig rätt. Mäster Ber-tell var inte nöjd med denna ordning, han utverkade hos landshövding Skytte att en särskild kommission skulle utses för att döma i tvisten.

Bönderna protestrade mot detta och ville inte dras bort från sitt rätta forum, vilket framfördes till biskopen. Biskopen vände sig till 1669-70 års komission vilken befallde Skytte att återkalla uppdraget till den extra domstolen. Tvisten gick sedan tillbaka till prosträtten för att sedan åter tas upp på Bräkne Häradsting 1670.

När processen återupptas på tinget är anklagelserna till att börja med inte preciserade, men efter hand framträder en bild: Bönderna menar att Mäster Bertell har anklagat dem för att varaupproriska. Mäster Bertell däremot vill mot slutet av processen tona ned det hela till att bönderna har misstolkat honom. Så framställer åtminstone domaren detta mål vid sin slutplädering påtinget den 5 oktober 1670. Men tongångarna vid tinget i april är således andra, där talas om "motuillig oh understrebighed" I samband med att denna anklagelse framförs läses också en fullmakt upp där det görs klart att allmogen i Bräkne och Listers härader: "bydes oh bfalles" att vara befallningsmannen "hörrig oh lydig" .Domaren läser även upp en uppmaning till bönderna där dessa uppmanas att sluta med sina besvär och klagomål mot Mäster Bertell. Befallningsmannens framställan verkar dock inte ha imponerat på tingsförsamlingen eftersom de enligt protokollet:

"ginge samtligen bort uden nogle faa..", varefter domaren svarade med att påpeka att denna "storre opsetsighed oh ulydighed" bör bestraffas, efter vad överheten kan finna för gott.

Ur dessa inledande anklagelser mot bönderna i Hoby utvecklas sedan flera olika processer. Kortfattat kan processerna beskrivas enligt följande:

1/Till att börja med anklagar kronans befallningsman Daniel Ekman bönderna för upproriskhet

2/ Hans Miekelsen anklagar mäster Bertell för "osandferdig beskyllning"

3/ Mäster Bertell stämmer Madz Monsen i Biörstorp för en "osanferdig cituation" Frågan gäller en resolution som bönderna sammanställt mot mäster Bertell. Madz svarar med att på sockenmännens vägnar stämma mäster Bertell för att han angivit dem för överheten.

4/ Bönderna väntar, på två ting, att beskyllningarna mot dem skall preciseras, men inget händer förrän den 6 juli då Uolft Hieronimuss framträder för att företräda mäster Bertell.

I samband med detta kommer ett förlikningsbrev mellan bönderna och mäster Bertell på tal.

Brevet var skrivet av Bent Jörgensen, varefter denne dras in i processerna.

4/ Suen Skreder i Silpinge framträder och kallar in vittnen mot mäster Bertell, utan att egentligen framföra någon formell anklagelse. Suens anklagelser utvecklas aldrig till något mål under1670.

5/ Niels Oluftsen stäms av mäster Bertell för olovlig stämpling, han anklagas för att stå bakom skrivelsen till överheten med klagomål på mäster Bertell. Fyra andra personer anklagas också för att stå bakom anklagelseskriften mot Bertell.

Vid en schematisk framställning verkar processen följa en någorlunda logisk väg, men detta ger inte tvisten full rättvisa. Istället har processen ett förlopp enligt följande:

Först framställs anklagelser från endera parten i allmänna ordalag, sedan börjar man successivt och ofta på uppmaning av den andra parten att precisera anklagelserna. I samband med vittnesmålen i en sak framkommer sedan andra anklagelser eller så försöker man misstänkliggöra varandra vilket i sin tur föder nya anklagelser i en ständigt stigande spiral. Den ursprungliga anklagelsen från mäster Bertell om upproriskhet växer således till flera olika delprocesser, där domaren i slutändan separerar frågorna från varandra.

Jag har valt att koncentrera framställningen kring några huvudrubri-ker istället för att beskriva tvisterna kronologiskt. Mitt framställningssätt blir därmed, hoppas jag, mer överskådligt. Bristen blir att framställningen inte ger rättvisa åt den dynamik som jag menar att tvisten själv utvecklar.

Min uppfattning är att ingen part hade möjlighet att från början överblicka målet. Processen tvingade böndernas fö-reträdare till betydande improvisationer och mäster Bertells företrädare Uolft Hieronimuss Auedsens juridiska kunnande och vältalighet sattes på betydande prov.

Jag har samlat materialet i några rubriker som överensstämmer med de personer som nämnts i den schematiska framställningen ovan: Madz Monzen Hans Miekelsen Oluft Nielsen Bent Jörgensen

------------------

Madz Monzen

Inledningsvis uppstår en principiell tvist mellan bönderna och Mäster Bertells företrädare, procuratorn Uolft Hieronimuss Auedsen, om hur processen skall föras;

Redan på det första tinget där tvisten mellan bönderna och Mäster Bertell dyker upp uppmanar domaren dem som har något att klaga på mäster Bertell att de skall framföra sina klagomål "enhuer i ser" . Domaren understryker därmed att bönderna inte kan uppträda på tinget som grupp. Detta kom att bli ett återkommande tema under hela pro-cessen. Från mäster Bertells sida hävdas konsekvent att var och en måste svara för sina anklagelser mot mäster, bönderna kan inte uppträda "et korpus" . Från böndernas sida menar man att Mäster Bertell har anklagat dem som grupp och d¤rmed skall bönderna före-trädas av en person som framför anklagelserna mot mäster. Vid flera tillfällen återkommer denna strid och vid samtliga tillfällen förlorar bönderna. Domaren väljer att gå på mäster Bertells och Uolfts linje; varje bonde som har en anklagelse skall själv vittna på tinget. Mäster Bertells företrädare på tinget Johan Siluiacus blir utbytt på tinget den 6 juli mot Uolft Hieronimuss Auedsen. Det är i och med detta byte som principdiskussionerna tar vid. Dels ökar de mer tekniskt - juridiska diskussionerna och dels ökar antalet latin-ska termer i protokollen i och med detta skifte. Uolft Hieronimuss visar sig också ha en konsekvent strategi, han söker konsekvent att utskilja en ledare ur bondekollektivet. Överhuvudtaget ger Uolft Hieronimuss intryck av att vara en erfaren procurator. I den viktiga frågan om vittnesförfarandet visar det sig att Uolft Hieronimuss lägger grunden till sina framgångar mot Hoby-bönderna.

Tumultet i Hoby kyrka

Upprinnelsen till konflikten är begravningen av Bore Rasmusen i Torp. Vad var det egentligen som hände när Bore skulle begravas i Hoby kyrka? I slutskedet, när domarna i samtliga processer faller, menar Mäster Bertell att det är denna händelse som bönderna missförstått. När Bertell rådgjort med överheten om denna händelse har bönderna uppfattat detta som att Bertell an-mält demför att vara upproriska.

Ett tjugotal vittnen framträder i denna sak och dessutom är det som vanligt några vittnen som inte kommer till tinget för att vittna. Dessa döms till böter. Den bild som kan tecknas utifrånvittnesmålen är följande:

Innan begravningen tog sin början hade sällskapet träffats för att dricka gravöl och det var inget litet sällskap. Ett vittne menar att de var 300 personer. Enligt ett vittne hade man handlat två tunnor öl och en kvinna talar också om att man druckit några skedar brännvin. En kvinna: "Hase Nielsens hustru" i Evaryd är instämd för att hon skulle ha spytt i kyrkan, flera vittnen visar att hon var ordentligt berusad. Hon hade : stått på "hender oh knee" och lagt huvudet ned på "lemmerne" vidare hade det kommit "ond stank fraa hende" och helt oskyldig var hon tydligen inte ef-tersom hon inte kunde närvara på tinget eftersom hon enligt hennes man "stoed tought". Madz Pedersen i Mörtiug menar att "rumsteringen" var den värsta som varit både förr och senare i Hoby Kyrka. Andra vittnen talade om att det "larmes saa defteligen" och det står helt klart att prästen, som för tillfället inte var Mäster Bertell utan Madz Jörgensen från Häl-laryd, inte kunde görasig hörd i kyrkan. Madz Jörgensen fick gå ned i kyrkan och försöka få tyst på församlingen och han hotade även med att avbryta begravningen. Kvinnan som spytt i kyrkan låg och sov i sin stol och Madz i Biörstorp stod upp på "stolsfielen" och försökte få tyst på församlingen (enligt flera vittnen) .

Den person som Uolft försökte utpeka som anstiftare till tumultet var Madz Monzen i Biörstorp Vid praktiskt taget varje vittnesmål frågar Uolft om Madz roll i tumultet, men inget vittne pekar ut honom som anstiftare. Tvärtom menar de att det var Madz som försökte lugna sällskapet. Ett vittne menar att Madz stått i stolen och ropat: "giörre for Gudz skyld oh giftuer lyd for dj rumsterede saa i Kierken" medan andra vittnen inte hört vad han sagt. Domaren finner också att det inte finns några belägg för att Madz skulle ha anstif-tat tu-multet och Madz frikänns helt från denna anklagelse. Det enda man kan belägga Madz med, är att han var irriterad över den vördnad man visade Bore Rasmusen genom att begrava densamma i kyrkan. Enligt kyrkvärden så skulle Madz ha sagt att hans föräldrar var goda nog att ligga i kyrkan likaväl som "saadan lanlöftuerne".

Uolft lyckades inte i sitt uppsåt att binda Monz vid något brott utan Madz frikänns. Detta bör Uolft ha insett allt efter som vittnena framträdde och ingen kunde peka ut Madz. Det är i dettasamman-hang man måste betrakta övriga vittnen som Uolft kallar för att vittna mot Madz Monzen. Nu är det vittnesmål som verkar ha till syfte att misstänkliggöra Madz personligen och därmed undergräva Madz utsagor.

Det är Uolft som begär fram vittnesmålet där det kan verka som om Madz befinner sig i konflikt med Bore Rasmusens släkt, den som vittnar är kyrkvärden Esbiörn Dauersen. Uolft fortsätter att förhöra kyrkvärden och enligt denne skall Madz också ha sagt att om så mäster Bertell var "tyfte ganger magister" så skulle han "doble med hannem oh holled ud med hannem", vidare hade Madz menat att mäster Bertell skulle tiga medan hans fullmäktige talade annars skulle denne få böta i rätten. Uolft vill vidare veta varför Madz håller sig för god för att svara honom i rätten, Madz svarar att han vill inte svara både mäster Ber-tell och hans "procurator". På en fråga från domaren om Madz har några vittnen att framföra menar Madz att om han skall föra fram vittnen såskall det vara inför häradsprosten hr Mons Eri-sen i Gammalstorp.

Två andra vittnesmål rör någon "sak" som Bertell och Madz skul-le ha haft ihop.

Vad denna sak gäller det vet vittnena inte, men det verkar inte vara själva saken som Uolft är intresserad av. Istället verkar Uolft lägga vikt vid Madz beteende.

Enligt vittnet släpps Madz in i prästgården (angående "saken") där anmodas Madz Monzen att ta av sin mössa vilket han också gör, men sedan påpekar vittnet att Madz genast tar på sig mös-san igen . Ett något märkligt påpekande om det inte är så att denna episod skulle visa Madz brist på respekt för Mäster Ber-tell. Men Uolft är uppenbarligen inte nöjd med de vittnesmål somframförs, han får själv framföra vad han menar att Madz skulle ha yttrat om mäster Bertell: "om Me: Bertell ieke uilde nöyes med sin Mag: tittell daa kunde hand uell sige seg af med den " i samband med att Uolft säger detta är det någon i den församlade "hopen" som på något sätt kommenterar det hela och Uolft blir arg och manar fram den som sagt något så att det kan tas till protokollet, men ingen kommer fram varpå Uolft avslutar med: " Gud giftue du bliftuer Spedolsk oh forbanned uden du kommer frem"

Detta ting får ett abrupt slut:

Tinget drog ut på tiden och man fick fortsätta dagen efter. In på tinget kommer Grevlige befallningsmannen välborne Blasius König. Han presenterar sig för Mäster Bertell vilken sitter hos domaren vid bordsändan. Därefter anmodar Blasius König Mäster Bertell att stå upp, när Mäster Bertell vill ha en förklaring så påpekar König att den plats som Mäster sitter på är avsedd f¶r honom. Men Mäster nöjer sig inte med detta, han vill se Königs fullmakt.

König å sin sida menar att det inte är nödvändigt för honom att framvisa någon full-makt. Därefter kommer Blasius König med sitt verkliga budskap när han säger till Mäs-ter Bertell: " i Haftuer uerred ner huss hopmanden med smikkende oh smegrende ord som en anden renike" Mäster går i svaromål och påpekar att stockemännen skulle lägga på minnet att han blev kallad en "renike". Efter denna ordväxling befaller Blasius König samtliga att lämna rätten vilket de också gör. Domaren försöker förgäves ropa tillbaka stockemännen, han förbjuder dem på kungens vägnar att lämna rätten, men Blasius svarar nej och samtliga lämnar rätten mot domarens order. Protokollföraren avslutar tingsprotokollet med "huor forre tinged daa for des Arsage skyld bleft splet oh till intedgiort"

Del 2.

Att denna episod uppstår just på detta ting kan möjligen vara en tillfällighet men det visar hur mäster Bertell uppfattar sig själv. Det är inte självklart för honom att ta order av den kungliga befallningsmannen. Samtidigt som det visar att det inte var självklart att kronans lokale företrädare backade upp kyrkans företrädare.

----------------------

Hans Miekelsen

Av någon anledning som inte framgår i protokollen har bönderna lagt fram ett förlikningsbrev. Detta brev vill Madz Monsen föra in i processen. Mäster Bertell avvisar detta och kallar brevet för ett "oprössbreft". Naturligtvis är Uolft Hieronimuss angelägen om att få fram vem som skrivit detta brev. På denna fråga svarar Bent Jörgen-sen att det är han som skrivit brevet på uppdrag av de 12 sockenmännen. Bent Jörgensen framträder mycket självsäkert och påpekar att han skrev det eftersom "deynen" inte tordes medan själv var han inte "skugge ret". Man kan naturligtvis fråga sig vilket syfte detta förlikningsbrev hade. Var syftet en förlikning? På samma ting som detta brev behandlades, lade Madz Monsen fram en "oppskreft" mot mäs-ter Bertell som var underskrivenav "atskillige" av Hobys sockenmän, vilka hade skrivit under med sina "karremerker" .

Uolft vill genast veta vem som skrivit detta brev eftersom det tillkommit på olaglig väg och han påpekar att ett sådant brev skall med ed bekräftas på tinget. Uolft understryker också att man inte skall "ride omkring paa sadant set at samensamble". Till nästa ting ämnar Madz svara på frågan om vem som skrivit brevet. Avslutningsvis hänskjuts frågan om Madz Monsens eventuella skuldi denna fråga till Landsdomaren eftersom det är en fråga som angår "erren".

Böndernas anklagelser

Upprinnelsen till alla processer verkar vara att bönderna anklagats för upproriskhet av mäster Bertell. Bönderna i Hoby vill dock inte frivilligt acceptera denna anklagelse utan de går till motangrepp, den som för böndernas talan är Hans Miekelsen, bonde från Hoby. Den 11 maj instämmer Hans "Hederlig oh höylerde mand Mester Bertell Aquilonius" till 1-2-3 och 4 de ting, anklagelsen som riktas mot mäster Bertell är "osanferdig beskyllning" . Hans menar att Bertell angivit honom för biskopen.

Mäster Bertell kan inte påminna sig att han skrivit något så-dant brev och domaren menar därför att Hans Miekelsen måste framskaffa brevet i original. Hans som visar upp en kopia av brevet menar att denna är "kraftig oh god noh at uerre", men Uolft som just på detta ting övertagit försvaret av mäster Bertell, påpekar att Hans "skammeligen atacherat hannem paa erren" och därför skall brevet fram i original. Uolft vill ha reda på i vilka ordalag som Bertell skulle ha angivit Hans. Trots att Hans Miekelsen påpekar att brevet skickats från biskopen till prosten för att denna skulle skriva en kopia så stödjer domaren Uolfts linje och framhärdar i kravet på original. Denna strid om brevet som skall fram i original fortgår och Uolft framhärdar i att brevet skall frami original. Något originalbrev framvisas dock aldrig, vilket måste betraktas som ett bakslag för Hans Miekelsen.

En något märklig strid. Brevet i original borde finnas hos biskopen vilket mäster Bertell borde känna till och ha möjlighet att få tag i. Rimligtvis visste Uolft och Bertell vad som stod i brevet. Antingen var brevet således ofarligt för dem. I annat fall visste de att brevet, om det kunde skada dem, aldrig kunde komma fram. Uolft är trots allt mycket självsäker som gång på gång kräver att originalet skall fram. Eller är det så att kopian som Hans Miekelsen framvisat var ett rent falsarium? Men då borde å andra sidan detta ha lett till att Uolft stämt Hans Miekelsen för detta, en sådan chans hade aldrig Uolft Hieronimuss missat.

I fallet ovan lyckas således Uolft vända en anklagelse mot Ber-tell till en anklagelse mot Hans Miekelsen. Men Uolft nöjer sig inte med detta. Han har mer att anföra mot Hans Miekelsen. Uolft menar nu att Hans har angivit mäster Bertell för biskopen och anklagat honom för "letferdighed, skeldery, drukenskab, slagsmall oh oftuerfald med merre". Två vittnen understryker vad Uolft har framfört, båda vittnena menar också att Hans kallat Bertell för en "mästerlyftuerre" och en "skelm". Men ett annat vittne,Olluft Nielsen, från Tararp vill tona ned det hela, Olluft påpekar att hanflera gånger sett Hans Miekelsen på gästgivargården i Hoby där han varit "löstiger hand som anden erlig karll" men Olluft har aldrig sett att Hans gjort något ofog. Olluft Nielsen frammanar bilden av Hans som en något glad men ofarlig rumlare. Men den bilden nöjer sig inte Uolft Hieronimuss med.

Uolft Hieronimuss är uppenbarligen övertygad om att Hans Miekelsen har tillhört hjärnorna bakom den s k "opskreften" mot Bertell. Hans själv svarar varken ja eller nej på frågan om han är upphovsmannen till skriften. Hans menar att det är upp till Uolft att lägga fram bevis om han har någon anklagelse att framföra. Den bild som vitt-nesmålen ger av händelserna är följande.

Bönderna i Hobytrakten hade samlats för att skicka en "suplication" till generalguvernören i Ronneby. De bönder som inte kommit till detta möte fick bud att komma genom Bent Jörgensens piga.Vittnet sade att han fick bud att gå upp till "bondgården" vilket måste ha varit Bent Jörgensens gård eftersom det är Bent som frågar bonden var han var "J aftes" när de andra hade träffats.

Bonden Jon Peder-sen svarar att han inte hade kommit eftersom han inte hade pengar till en "pott öl", vilket antyder att bönderna i Hoby dagen innan hade träffats på gästgivargården. Bent ville att Jon skall samtycka till vad de andra hade gjort. Således arrangerades minst två möten i denna fråga. När Uolft förhör vittnen ville han gärna ha fram bevis för att Hans Miekelsen varnärvarande när "suplicationen" undertecknades. Vittnena svarade genomgående att de inte kunde säga om Hans hade varit närvarande eller ej. Vilket också kan uttryckas som att ingen heller entydigt sade att Hans inte var närvarande.

Var Hans Miekelsen närvarande? Om så var fallet får vi inte veta. Hans verkar ha varit med om det mesta som händer i Hoby och tillika en kanske inte alltför sällan sedd gäst på gästgivarg¥rden. Tordes någon bonde i Hoby vittna mot Hans, eller ville man inte vittna mot honom. En sak tror jag man kan säga med anledning av de vittnesmål som följer angående Hans Miekelsens levnad. Om Hans Miekelsen vid tillfället för dessa möten hade varit närvarande då hade man säkerligen lagt märke till honom. Det är svårt att tänka sig Hans Miekel-sen som någon som man förbisåg om han fanns i rummet. Vi kan spekulera om Hans eventuella deltagande i tillkomsten av skriften, men något bevis för att så var fallet det fick aldrig Uolft fram.

Hans Miekelsen en rumlare ?

Uolft var välinformerad om Hans Miekelsens framfart i bygden, för fram träder vittnen som på olika sätt bygger under bilden av Hans som en rumlare och bråkmakare.

Lauritz Bertelsen som var med Mäster Bertells bror framträder på tinget men eftersom han är släkt med mäster så tar man ingen ed av honom, men han får dock framföra sin berättelse och Lauridz bedyrar att det han har att säga är sant. Lauridz berättar att Hans kommit till prästgården när Lauridz och Uillium Deyn var där. Hans hade kommit från tinget där han var instämd för"lettferdighed oh leyersmall " och nu ville han veta vem som hade angivit honom. Den som gjort honom detta den skulle Hans "spele" med och göra till en "skelm" även om han var far till tre barn, men den äldste, påpekade Hans, var stor nog att ta hand om familjen. Några faderskapsböter ville Hans inte veta av.

Vidare berättar Lauridz Bertelsen att en gång då Hans Miekelsen var i prästgården och blev "lugte ud om aftenen" då hade Hans klivit över ett tak och gått in och lagt sig hos pigan, men pigans bror Clemens hade sett honom. Uilleium Deyn som sett det hela hade då skickat Clemens till byn efter tobak. När han sedan skulle skicka hem Hans så hade han börjat "urie seg'" och sagt: "Gudzdöd nade mig ret nu haftuer ieg en knift i Liftuet paa mig" därefter hade de fått följa Hans hem eftersom han var rädd för överfall. "Leyersmallet" som Hans anklagas för visar sig vara två fall. I det ena förnekar Inger Andersdotter att Hans skulle ha begått "leyersmall" med henne. I det andra fallet tillfrågas Hans om han kan förneka att han haft "leyersmall" med Kiersten i Trondhiem. Uolft begär ett ja eller ett nej, men som så många gånger tidigare så svarar inte Hans Miekelsen med ett ja eller nej. Istället kräver Hans att Uolft skall bevisa sin anklagelse. Uolft menaratt kvinnan har ett barn och Hans måste kunna svara på om det är hans, men Hans Miekelsen vidhåller sitt förra svar. Hans Miekelsen döms aldrig för något "leyersmall" .

Till tinget den 11 augusti har Uolft kallat 20 vittnen för att vittna mot Hans men inga av dessa dyker upp på tinget. Domaren slår då fast att om de inte kommer till nästa ting så får de böta 3 daler var. Det är ett märkligt sammanträffande att just till detta ting uteblir sammanlagt 48 vittnen i tre olika mål och där samtliga mål på något sätt berör processerna med mäster Bertell. När dessa sedan vittnar den 17:e augusti återfinns flera som vittnar till Hans Miekelsens nackdel, bl a ett antal vittnen som har sett när Hans Miekelsen slog skolmästaren Otte Andersen. Uolft lyckas även ta fram vittnen som menar att Hans Miekelsen försökt påverka bönderna på två gårdar som låg under kyrkan till att agera mot kyrkan. Tvisten gällde enligt Hans det rättmätiga i att dessa båda (halva) gårdar låg under kyrkan

I sin slutplädering mot Hans menar Uolft att Hans otillbörligen kränkt mäster Bertell utan någon "materiell" grund. Hans har inte heller kunnat bevisa något "remarkabelt " mot kronan.Hans Miekelsen är en "skelm" och "mesterlyftuer" och att han måste dömas enligt Christianni -3 recess -20. Domaren menar dock att saken måste remit-teras till Landsdomaren.

-------------------

Olluft Nielsen

Den "opskrift" som Hans Miekelsen tidigare överlämnat till tinget ang mäster Bertell kommer upp till behandling den 6 ju-li. Tinget inleds med att Suen Skreder i Silpinge anmäler 9 vittnen somskall vittna mot Mäster Bertell. Möjligen kan man se en viss tveksamhet i angreppen. Suen har inte på ett korrekt sätt framfört någon anklagelse mot Mäster Bertell. Ett förhållande som Uolftuppmärksammar. Två gånger påpekar Uolft att vittnena inte kan framföra sina vitt-nesmål förrän en anklagelse har specificerats och underskrivits med namn. Uolft får också stöd för sin uppfattning att en var som har något att anföra själv måste framföra sin sak på tinget. Domaren läser nämligen upp en Landshövdingsdom som säger att eftersom inte alla sockenmän har klagat påMäster Bertell så kan man inte heller uppträda "et korpuss". Olluft Nielsen i Tokaryd, som senare blir en förgrundsfigur i den här konflikten påpekade inledningsvis att han inte hade något med"saken i Hoftby prestegaard" att göra. Han hade inte satt sitt "karremarke" under skriften. Olluft blir inte trodd av Uolft och efter att Uolft ansatt Olluft med frågor lämnar Olluft tinget. Den så kallade "saken i hoftby prestegaard" som Olluft inte vill kännas vid bör ha varit det sk förlikningsbrevet, det brev som Bertell kallar ett upprorsbrev .

På nästa ting återkommer Olluft Nielsen. Olluft lägger fram en fullmakt som visar att han är utsedd till böndernas talesman i konflikten med mäster Bertell. När Uolft protesterar mot dettavänder sig Olluft till den församlade menigheten och frågar om det inte stämmer att han skall företräda dem, varvid de församlade bönderna svarar ja. Vad frågan egentligen gäller är huruvida Olluft skall få företräda gruppen av bönder eller om var och en skall framföra sina klagomål själva. Olluft Nielsens argument för att föra processen i grupp är att han menar att mäster Bertell har anklagat bönderna som grupp. Skall bönderna framträda var och en med sina anklagelser då måste, enligt Olluft, mäster Bertell också namnge vilka bönder som varit upproriska. Uolft verkar för ett ögonblick att tappa tråden eftersom han inte fullföljer diskussionen om hur processen skall fortsätta. I stället går han i svaromål och menar att om mäster Bertell angivit någon, då är det "ike uden aorsage" eftersom "de" (bönderna, egen anm.) först angivit mäster Bertell till generalguvernören. Denna skrift vill Uolft ha fram i original eller som vidimerad kopia. Olluft menar att det är bevisat i mäster Bertells skrivelse att denne kallat dem för "opprörkemend" vilket "höyeligen derres erre angar" och det an-kommer enligt Olluft på Bertell att bevisa sina p¥ståenden. Trots att Olluft Nielsen vill lägga bevisbördan på Bertell fortsätter han dock att framlägga sina anklagelser mot mäster:

Mäster skall ha lyst menigheten i bann och inte avlyst bannet. Vidare skall han ha "bannet" menigheten från predikstolen, se-nare preciserar Olluft denna anklagelse ytterligare. Han menar att när prästen utsagt en förbannelse så skall han genast därefter också utsäga välsignelsen, det sistnämnda har Bertell inte gjort enligt Olluft Nielsen. Uolft Hieronimuss tillbakavisar naturligtvis denna anklagelse och påpekar att det är "ministerium" som har myndighet att på Guds och överhetens väg-nar straffa sådana "generaliteter", men Uolft skall med "kraftig skell oh louglig uinde"bevisa vad som tilldragit sig i kyrkan såväl som på kyrkogården.

Slutligen tar domaren upp tvisten om hur processen skall föras, en stämning på sockenmännens vägnar godkänns inte : "en huer derforre naftligen matte for retten fremkomme" och stå vid vad man skrivit under så att den "usyldige kunde sepereres fra den skyldige" och att ingen oreda skall råda eller att: "hemmeligen karremerkers undersettelse formörke retten".

Böndenas vittnesmål mot mäster Bertell

De vittnesmål som redovisas på detta ting kan uppdelas i fyra frågeställningar:

1/ Vittnesmål som anklagar Mäster Bertell för att han inte skött sin tjänsteutövning: han har, till exempel, avvisat män och kvinnor från "Gudz bord", han har inte kommit till en kvinnas d¶dsbädd trots kallelse, han har försökt att ta oskäligt betalt i samband med ett giftermål. Någon menar att Mäster Bertell har tagit för mycket ränta i samband med tiondet. Den fråga som deflesta protesterar mot i denna kategori, är avvisandet från nattvarden.

2/ Mäster Bertell har skällt på menigheten från predikstolen, denna fråga återkommer ofta i vittnesmålen.

3/ Mäster Bertell har förbannat församlingen från predikstolen, återkommer hos nästan samtliga som vittnar.

4/ Mäster Bertell har angivit bönderna i Hoby för upproriskhet, den fråga som upprör de flesta antalet vittnen.

Många av vittnena anför flera av punkterna. Det vanligaste är att man klagar på att Bertell har förbannat dem och att han skällt dem för upproriska. Till dessa klagomål lägger så en del de frågor som rör Bertells tjänsteutövning.

Men det finns ny-ansskillnader i vittnesmålen, från en del som kort och koncist understryker att: det jag skrivit under det står jag fast vid, till andra som säger att: jag har inget att klagapå Mäster Bertell annat än.. exempelvis förbannelsen. Femtio vittnen framträder på detta ting och framför något av klago-målen ovan och femton vittnen framträder och klargör att de inte har något att anföra mot Bertell. Även här finns nyansskillnader i vittnesmålen. Några få menar att de har inget annat än gott att säga om Mäster Bertell. Andra, ex Olle Pedersen tar tillbakasin anklagelse. Olle menar att " han haftde inted bedre forstand" och han skrev på för att de andra hade gjort det. Ytterligare någon mildrar sin kritik något och menar som Jep Andersen att predikan var "nogen for skarp" medan ex Strange Strangesen menar att Mäster Bertell "bandet oh skelt" i kyrkan

Det kan synas som en väldig övervikt för bönderna: 50 mot mäster Bertell och 15 som inget har att anföra mot honom. Men kanske har ändå Uolft Hieronimuss Auedsen sakta börjat vända processen till sin fördel. Bondefronten har trots allt fått sina sprickor. Framförallt är det några vittnen som menar att de skrivit under därför att andra gjort det. Andra vet inte vad de skrivit under. Många av vittnesmålen rör frågor om tjänsteutövningen. Vad Uolft lyckades med var att separera anklagelserna för bristande tjänsteutövning från huvudfrågan som rörde det upproriska, hur pass allvarliga var dessa ev tjänstefel när de behandlades var för sig ? Men det fanns ju en huvudfråga som återkom i de flesta vittnesmålen nämligen att Mäster Bertell har anklagat Hoby-b¶nderna för att vara upproriska. Bertell hade som bönderna säger gått dem "paa erren". Flera vittnesmål menar att själva har de inget att anföra mot Bertell. Men eftersom han angivit dem för upproriskhet så protesterar man och skriver under klagoskriften. Dessa vittnen har fått berättat för sig att de är angivna av mäster Bertell. De har således agerat på andrahandsuppgifter.

Domaren sammanfattar målen

På tinget den 5 oktober sammanfattar domaren kritiken mot Bertell och konstaterar att det fanns fyra frågor som skulle remitteras till kyrklig rätt:

1/ Mäster Bertell anklagas för att ha "forset seg med de höylerde Altarens Sacramenters uddelende"

2/ Han hade försummat att besöka sjuka

3/ Han hade avvisat några personer från "skriftestolen" 4/ Han hade förbannat menigheten från predikstolen

Angående ytterligare några klagomål kring tjänsteutövningen frikänndes Bertell, av världslig rätt.

Anledningen till att vissa frågor av kyrklig art avgjordes på häradstinget var att Uolft i en tvist med Olluft Nielsen fått rätt, vilket innebar att de frågor som redan kommit upp till behandling inför världslig rätt även skulle avgöras av världslig rätt.

I följande fall frikännde domaren mäster Bertell:

Ett par som avvisats från nattvarden. Det har skett därför att de inte kunnat "lese". En tvist rörde s k "festepengar" vid ett giftermål, här försvarade sig Bertell med att han "gruede" sigför at taga dem till Guds bord mot "kungl.

placater" eftersom de var så "graftue i deres börnelerdom". Istället stämdes Peder Madzen i Raskemåla för att han anklagat Bertell i denna fråga.

En annan fråga rörde vad som skett vid Anders Hagensens hustrus död, mäster Bertell var kallad till dödsbädden men han kom inte, istället hade Anders fått rida till prästen i Hällaryd för att få sin kvinna "beretted" inför döden.

Bertell frikänns även på denna punkt eftersom rätten menar att Anders inte lidit någon skada. Mäster har dock svårt att ta kritiken från Anders, efter som han stämmer Anders för stämpling, en anklagelse som Anders Hagensen frikänns för. Det hela slutar sedan med att Bertell vill gottgöra Anders för hans ritt till Hällaryd.

Sammanfattningsvis; vad var det som hände med böndernas klagomål ? Några frågor remitterades till kyrklig rätt och i en del fall frikändes mäster Bertell. På ett mycket skickligt sätt hade Uolft Hieronimuss desarmerat bomben.

En del frågor avfördes från tinget. Andra frågor hade bagatelliserats. Återstod således endast frågorna om böndernas eventuella upproriskhet. Nyckeln till Uolfts framgång så här långtvar att han segrade i den viktiga principfrågan rörande hur bönderna skulle vittna, att var och en själv måste framföra sina anklagelser och därmed ställas öga mot öga med Uolft Hieronimuss. 

BIOGRAFI: En kyrkvärd vid namn Hillebrand Pedersen omnämns i en bok "Beskrifningar öfver staden Ystad". Handelsmannen Hillebrand Pedersen omnämns som kyrkvärd och delaktig i en låneaffär om700 dlr mynt - där Hillebrand antagligen verkade som ombud för kyrkan vid räntebetalning och avbetalningar på lånet. 

Ur Sveriges dödbok;

DÖD: Aquilon, Gunnar

Ekebyv 13 /Scheja/

161 51 Bromma

Pnr 18990225-0357

Död 10/3 1997.

Folkbokförd i Västerled, Stockholms stad, Stockholms län.

Född 25/2 1899 i Karlskoga (Örebro län).

Änkling (16/1 1985).

--------------

Födelseförsamling i källan:

KARLSKOGA (Örebro län)

Källor: RTB 97, SPAR 92

Gick som läkare via Reval, Stockholm, Sveaborg till Smålandsryttarna i Eksjö.

Efter examen i kirurgi blev han regementsfältskär vid Wendes från 1801 och stannade i Kristianstad.

Han följde regementet i fält under Napoleonkrigen. Om hustrun finns inga uppgifter.

Paret bodde på Kyrkogatan 48, nuvarande Västra Storgatan. De hade inga barn.

Svenska Kyrkan

https://www.svenskakyrkan.se/kristianstad/gravhall-17

Dog i kolera.

S.V.Wibergs Almindelig Dansk Praesthistoria:

Kyrkoherder i Kongsted, Faxe Hrd, Praestö amt, Sjaellands stift

som nr tre, de tre första osäkra------ Sören Andersen död 10/3 1571

Nr 4 1571 Nordrup Knud Nielsen (Örn), död 12/3 el.17/3 1606.

Det verkar som Nordrup tillträdde 1571, vi har satt att han är född ca 1550 kanske det borde vara några år tidigare. Redan här står ÖRN så gamle Nordrup var kanske inne på Aqvilonius redan tidigt, före sonens experiment med Toxotes som sedan blev Aq. Han tycks ha suttit som kyrkoherde i Kongsted under 35 år. 

KÄLLOR:

Svenska Släktkalendern 1967.

Ofrälse Studenter, sid 51.

KÄLLA: Dansk Biografiskt lexikon del 4, 1890 är upplaga.

Antagen 1740

Avsked 1758

Kommenderad i Kalmar

Antagen 17 januari 1767

Längd 5'10"1/2 (179 cm)

Inflyttad från Åseda 1798 enl hfl. AI:4. I samma hfl. finns även hans mor Stina född 1742 som också flyttat in från Åseda.

Födelseuppgiften 1781, i Älghults hfl, stämmer inte. Däremot stämmer generalmönsterrullans åldersuppgift bättre med den Nils Börjesson som är född 1776.

Antagen 13:e februari 1740

Död i preussisk fångenskap

Fånge i Demmin 1759-01-18, död i fångenskap 1759

Antagen 13:e februari 1761

Längd 5'10" (178 cm)

Död i rysk fångenskap

Pigan Annika Olofsdotter f Linnegård

Lysning 11 okt

Annikas efternamn är troligen angivet med faderns efternamn, i hfl står hon som Annika Johansdotter

Prästvigd 1868, var vice pastor i Lövestad, Bårlöv och Borlunda.Kyrkoherde i Vankiva 1880, gifte sig året därpå. Aktiv i div föreningar. Makarna tycks inte fått egna barn, men adopterade en flicka och en pojke.

Ur Sjöströms SKÅNSKA NATIONEN hämtas följande anteckning från sid 10: "Våra häfder från denna tid hafva tyvärr till och med ett dråp att omtala. Magister Bartholdus Aquilonius, presteson från Löderup, blef nemligen 26/6 1687, en söndagsafton, på sin egen kammare med värja till döds genomstungen af magister Cornificius Ibinsulanus, som till på köpet var nationens kurator."

BEGRAVN: "Hederlig och höglärde Magister Bartholdus Aquilonius blef till sin hwijlo i Löderups kyrka beledsagat 15 juli"

KÄLLA: Sjöström Skånska Nationen, sid 10 och nr 6 sid 38.

Av allt att döma var makarna banlösa, vilket innebär att detta var sista länken i den del av Aquilonius/Richter-kedjan.

Betr Erik Timelins födelsdatum florerar flera olika uppgifter, men i en särskild försäkran av fadern, som stöds av jordegumma och dopvittnen, anger han som riktigt datum det här angivna. (Serättelseanteckning i L st hm.)

Han hade mycket bekymmer under sin tid. En son dog 23 år gammal. En annan tycks varit en slags vagabond. En tredje var tydligen en skojare som fick bekymmer med rättvisan. På sin ålders höst fick han antagligen ta sig an ett par systrar som blivit änkor. Det förefaller som de flyttat till Lövestad, där de dog 83 resp 85 år gamla. Ett halvår innan ET själv dog, avled hans äldsta dotter i Lövestad 55 år gammal. 

En Lunds stifts Herdaminnen Obefordrade präster, sid 292.